Felicia blir stor.
Tänk vad fort tiden går egentligen.. Nu är Felicia redan över fyra månader! Två månader till så är hon dryga halvåret och dubbla sedan den tiden som gått så är hon ett år fyllda! Det är ju sjukt hur fort det går!
När hon föddes var hon liten och skör som en fågelunge. Just då tyckte jag inte att hon var så himla mini (dock var hon ju bra liten), men så här i efterhand så ser man verkligen vilken skillnad det blivit. Hur hon ser ut, alla rörelser.. ja, allt hon gör är ju så annorlunda.
Självklart är man hur glad som helst vid varje framsteg som hon gör, varje ny grej.. men samtidigt blir man lite rädd över hur snabbt allt går framåt. Man vill inte att allt ska ta slut så snabbt. Man vill se henne krypa och gå, men samtidigt vet man innerst inne att man kommer sakna tiden då hon inte hade lärt sig det än. Man saknar liksom alla stunder som finns i hennes liv, och POFF så är de som bortblåsta. Snart börjar hon väl skolan om allt ska fortsätta gå så här fort ;P
Men en sak är säker iaf: Det finns inte en enda dag i mitt liv som jag ångrar dagen hon föddes. Det var tufft, jag kan lova att det kändes. Men som alla andra så säger jag att det onda glömmer man. När man får något så här fint och underbart för de dygnen med smärta så är allt verkligen värt det.
Att se henne i ögonen och se hur hon ler tillbaka när jag kollar på henne, det är guld värt. Att höra henne skrika och skratta när jag pussar henne på magen är livets krydda. Och att sedan somna med henne.. det är något som jag skulle kunna göra varje dag i hela mitt liv :)
När hon föddes var hon liten och skör som en fågelunge. Just då tyckte jag inte att hon var så himla mini (dock var hon ju bra liten), men så här i efterhand så ser man verkligen vilken skillnad det blivit. Hur hon ser ut, alla rörelser.. ja, allt hon gör är ju så annorlunda.
Självklart är man hur glad som helst vid varje framsteg som hon gör, varje ny grej.. men samtidigt blir man lite rädd över hur snabbt allt går framåt. Man vill inte att allt ska ta slut så snabbt. Man vill se henne krypa och gå, men samtidigt vet man innerst inne att man kommer sakna tiden då hon inte hade lärt sig det än. Man saknar liksom alla stunder som finns i hennes liv, och POFF så är de som bortblåsta. Snart börjar hon väl skolan om allt ska fortsätta gå så här fort ;P
Men en sak är säker iaf: Det finns inte en enda dag i mitt liv som jag ångrar dagen hon föddes. Det var tufft, jag kan lova att det kändes. Men som alla andra så säger jag att det onda glömmer man. När man får något så här fint och underbart för de dygnen med smärta så är allt verkligen värt det.
Att se henne i ögonen och se hur hon ler tillbaka när jag kollar på henne, det är guld värt. Att höra henne skrika och skratta när jag pussar henne på magen är livets krydda. Och att sedan somna med henne.. det är något som jag skulle kunna göra varje dag i hela mitt liv :)
Kommentarer
Trackback
