Var bort till farmor och farfar i Segmon i den enorma snöyran för att käka middag förut då. Gott var det men jag fick inte mina makaronisar, hon hade helt glömt bort att vi brukade ha det till, så istället fick jag nöja mig med potatis. Ganska bra egentligen också faktiskt med tanke på att vi ganska sällan käkar potatis. Varför? Jo...
* För det första är jag inte hajj på att skala, tycker det tar lång tid, är tråkigt och jag får ont i handen.
*För det andra så är min familj en potatisfamilj... jag har levt på potatis under hela min uppväxt och inte alls ofta käkat ris eller pasta, så kanske har jag redan ätit de potatisar jag ska äta under min levnadstid ;P
Men gott var det! Och som efterrätt fick vi persikor och päron med grädde. Så fort vi hade svalt och mamma hjälpt farmor diska undan så ville hon sätta på kaffe och fika, och inte vilken fika som helst...utan en med tårta!
Men nej, då fick vi tacka nej och göra oss iordning för att åka hem. Klockan var trots allt fem och snön yrde som tusan. Bara att skotta fram bilen och göra den ren tog oss en kvart, och ändå var vi alla ute och hjälptes åt!

Efter besöket i Segmon så kände jag mig lite dåsigare än vad jag gjort tidigare under dagen, så efter att vi skottat vid parkeringen och sopat rent trappen så gick jag in och diskade och tog mig sedan ytterligare en kopp té. Sitter nu i soffan och känner mig inte vidare bättre nu heller så det blir nog att avskriva sig från vikariebanken tills imorgon, så chefen inte kan ringa ut mig. Hon kommer säkert inte bli lycklig över det, men orkar faktiskt inte bry mig om det. Är fortfarande lite pissed på henne efter det hon hade sagt till min arbetskamrat om mig i förra veckan..

Nämligen....
Jag skulle då hjälpa till i köket på Södra och skulle vara ensam kvar där mellan 8-10 (för de ordinarie skulle på kurs), just den tiden som de kokar potatisen. Eftersom det är ett väldigt tungt arbete och jag inte ska lyfta tungt nu under min graviditet så hade jag sagt till chefen att jag nog inte kunde ställa upp på det. Jag tar inga risker som gör så vi kan förlora barnet! Arbetet jag skulle göra då skulle bland annat vara att hälla upp potatis ifrån tre stora sopsäckar till sex stora kantiner, lyfta in dem i en ugn (som står ganska högt upp ifrån golvet så det på så vis blir ännu tyngre och jobbigare för axlarna), sedan vänta 50 minuter ca tills jag sedan skulle ta ur dem därifrån igen och sedan lyfta in dem i ett värmeskåp. Det blir väldigt många tunga lyft, och jag kan lova att en kantin full med potatis inte är lätt!
Iaf.. när jag pratade med chefen så hade hon tyckt att "nej, det hade ju varit onödigt", men när hon sedan inte fick tag i några vikarier som kunde ställa upp istället för mig så hade hon pratat med den ordinarie tjejen hur de skulle lösa detta... Ordinarie tjejen tyckte ju som mig, att jag inte skulle ta det jobbet... och när hon sa det till chefen hade hon svarat henne "Jo, men graviditet är ju trots allt ingen sjukdom! Hon ska kunna jobba ändå"

Gissa om jag blev arg när jag fick höra det! Nej, det är ingen sjukdom, men det skulle lika gärna kunna klassas som en. Det finns många som har jättemycket besvär och chefen ska vara glad att jag hittills kunnat ställa upp så mycket som jag gjort! Och sedan får jag höra att hon sa så där!
Ja, det är ju trevligt att man har en chef som bryr sig om sina medarbetare och vikarier och inte ser mig som något annat än just en vikarie som ska hoppa in hit och dit så som hon tycker passar henne bäst. Roligt att hon ser till mig som en individ - NOT!

Nej usch... arg som sagt. SÅ - om hon skulle behöva mig imorn kan jag lugnt säga nej utan att få några skuldkänslor alls, så får hon lösa det där bäst hon vill! Usch!