Snart inne i vecka 23!
Detta betyder att jag gått mer än halva tiden, och om man leker med tanken att vår dotter skulle vilja ut några veckor tidigare än beräknat så är det egentligen inte så himla lång tid kvar tills man är mamma! Går hon fullt ut så ska det bara vara 17 veckor kvar, men säg att hon vill ut fyra veckor tidigare... det skulle bli om 13 veckor! Och det är ju inte lång tid alls, lite mer än tre månader!

Än är jag inte så nervös. Visst börjar det kännas i hela kroppen att det närmar sig.. på en massa olika vis... men än har jag som sagt kontroll över min rädsla, som i nuläget är ganska obefintlig. Jag vet att min älskling kommer finnas vid min sida och jag vet att jag är hård i lägen där jag verkligen behöver vara det. Så jag vet att jag kommer fixa det. Det är inte smärtan som kommer göra mig orolig, utan snarare tiden. Om hon kommer bestämt datum eller om hon är sen med veckor, om själva förlossningen tar dygn eller om det går ganska smidigt ändå, och hur länge man blir kvar på sjukhuset efteråt innan man får åka hem med den lilla.
Som många av er vet avskyr jag verkligen sjukhus. Ska jag vara där så vill jag hem så fort jag någonsin kan efteråt. Visst kan det vara bra för min del att ligga kvar ett dygn, kolla så amningen kommer igång och allt sådant, men helst skulle jag bara vilja åka hem nästan på direkten. Hem till vår lägenhet och bara smälta allt som har hänt och börja bygga upp vår nya familj.

Även om det börjar synas på mig nu och graviditeten gör sig mer märkbar så glömmer jag ofta bort den. Lillan påminner mig lite då och då under dagarna när hon sparkar där inne, men annars så märker jag inte av det så mycket. Jag har ju blivit ganska skonad hittills och inte mått alls illa, så kanske är det därför. Alla andra i min släkt har mått skit under sina graviditeter, speciellt när de väntat en flicka, men inte jag. Ja, inte jag och mamma då. Hon blev också skonad när lilla jag låg i magen, kanske är det ärftligt så jag har det efter henne! När hon födde mig hann hon knappt reagera innan jag var ute, så jag kan ju hoppas på att det på något vis också skulle kunna vara "ärftligt" för oss då ;)

Innan jag blev gravid hörde man om allt jobbigt som drabbade en under själva graviditeten, men kommer det kännas så här för mig varje gång (som det gjort hittills då måste jag tillägga) så har jag inga problem med fler graviditeter. Det många klagade på var:

Vikten: När jag läser om det på nätet är det normalt om jag har ökat runt 7 kilo i denna vecka, men det varierar ju alltid från person till person. Jag har ökat...ehm....2 kg... så jag kan inte klaga. Jag känner mig inte smällfet, pluffsig, äcklig eller något. Magen börjar kännas i vägen lite, men värre än så är det inte.

Humörsvängningar: Jag har nästan varit lugnare nu än någonsin tidigare. Nej, jag har inte haft lättare för att gråta, jag har inte blivit arg för ingenting. Faktum är att jag och Thomas knappt haft ett tjafs en endaste gång sedan jag blev gravid! Och det är rätt bra faktiskt!

Akne: Nope, inga större problem med dem heller, får någon finne någon gång så som jag alltid fått, men varken mer eller mindre än förut. Vilka är helt skonade från dem kan man ju då undra ;P

Cravings: Har inte haft några särskilda cravings. Tacka Gud för att det är juletider nu så man kan äta en massa clementiner iaf, gott och nyttigt och stillar suget efter godis. Ibland kan jag vara jäkligt sugen på något surt, typ sura dödskallar eller sura remmar, och jag hade säkert ätit fler sådana om inte clementinerna fanns just nu. Men annars...neee...inga speciella cravings. Det enda som blivit en dålig ovana är att vi ätit mer snabbmat, men då menar jag inte hemskt ofta. Men från kanske en gång i månaden till tre på ett ungefär nu kanske. För mig är det ganska mycket då jag tidigare tänkt mig för i samband med allt tränande och så, men nu känns det liksom som det kvittar mer så då har man varit mer onyttig. Sedan är jag trött ganska ofta p.ga järnbrist och orkar inte därför alltid ställa mig vid spisen och laga till någonting, så därför blir det smidigt och enkelt. Kanske har det också att göra med att jag jobbat väldigt mycket på sistone och kommit hem sent och varit vrålhungrig och att laga mat då skulle tagit allt för lång tid och varit för bökigt. Dålig undanflykt jag vet, men jag har rätt till sådana nu ;) Men så länge jag bara ökat dessa 2 kg så orkar jag inte bry mig ;)


Så här stor är vårt lilla gullefjun nu ungefär.


Och så här "fit" var man innan graviditeten satte igång... det var tider det! Men de tiderna ska snart upplevas igen, ett barn rikare :)


Och så här pluffsig blev jag i v.15. Nytagna bilder dyker upp här på bloggen framöver!

I miss my old stomach... ;)