Det är lustigt egentligen hur annorlunda allt kan bli när man får barn. Sådana som inte hört av sig tidigare eller knappt pratat med en börjar helt plötsligt prata och det är precis som man är världens vänner..
Sedan finns det ju motsatsen också dock, som inte brytt sig så himla mycket tidigare och som kör på samma spår även nu.
Så det första alternativet kanske är att föredra, inte för min skull då, utan kanske för andras... För min egna skull så brydde jag mig, till en början, men nu har jag slutat bry mig. Jag struntar i hur det blir nu... orkar inte lägga ned energi och känslor på det... jag tycker bara synd om de andra runt omkring som drabbas som kanske inte tar det på riktigt samma vis som mig.

Det är inte det materiella som räknas, det är att finnas till som är det viktiga... men ibland verkar det tyvärr svårt för vissa att förstå det.