Hittade en blogg igår kväll där en tjej skriver om sin tid nere på Gran Canaria.
Hon är i huvudstaden Las Palmas och pluggar och ska vara där under hela sommaren. Bor i en liten lägenhet 300 meter ifrån den stora Las Canteras stranden och njuter av livet till fullo! Gissa om jag blir avundsjuk!
Jag tänker på hur det skulle vara om det var jag som var där nere... Vandra omkring i värmen, bada varje dag, njuta utav språket och atmosfären, resa omkring på ön och träffa folk som man har träffat förut, och framför allt - lära sig spanska! Jag skulle dessutom få se vackra solnedgångar varje kväll över playan och få sluta bekymra mig över när solen någon gång ska dyka upp på himlen.
Hade det varit annorlunda nu kanske jag skulle prövat mig på det, om jag var någon annanstans i mitt liv.. om jag nu hade vågat sätta mig på ett plan ensam och styra upp några månader där nere.. Vänner lär man alltid känna, det skulle vara precis i början som det skulle vara svårt. Att ta sig fram endast via engelskan och några få glosor på spanska. I och för sig finns det svenskar som driver barer och restauranger överallt där nere som man skulle kunna lära sig lite av.
Det hade varit så himla kul, det hade varit en fantastisk upplevelse! Ibland vill jag inte annat än bort från Sverige och från detta skitväder som alltid finns här.. men jag har en älskling här som jag inte vill åka ifrån för något i världen! Hade han hakat på, om han också hade velat flytta dit eller bara velat dra dit för några månader och plugga spanska, så hade jag inte tvekat en sekund! Det hade varit den optimala drömmen för min del...
Tyvärr blir det nog aldrig så... jag blir som de andra turisterna som besöker ön någon gång då och då, alltså: Vill inget hellre än att flytta dit, bo där, leva som spanjorerna gör, men gör det ändå inte utav någon anledning.

Semestern ska vara perfekt, den ska vara till för att man ska känna att man bara vill stanna kvar, att man inte vill hem igen. Jag kan säga att det lyckas den verkligen med.